Vad har jag egentligen gjort för att väcka guds missnöje? Kanske växer hans ogillande nu till hat då jag glömde att skriva hans namn med stor bokstav. En mängd frågor strömmar runt i mitt förvirrade huvud, vem är jag vad ska jag bli och varför finns jag.

Alla dessa obesvarade frågor. Sammtidigt som jag ibland tycker att mitt liv kantas av olyckor, missöden och tragedi så tycker jag mig känna skuld över mina tankar och känslor. Inbillar jag mig  allt? Jag är en självisk självömkande patetisk människa som överhuvudtaget tänker så om mitt liv som egentligen inte alls är så tokigt. Inga direkta katastrofer har hänt heller inga tregedier så länge man inte tycker att en tragedi menas med att man inte har råd att köpa ett nytt nagelack till samlingen.

Min hjärna hittar på, i skrivande stund, varför ljuger jag här och inte annars? Nu ljög jag faktiskt inte. Jag ljuger mycket sällan. Det är sant. Fast det klart att ljuga var ett starkt ord att använda när det snarare handlade om överdrift från min sida och inte direkta lögner. Tänkte på det där om katastrofer, tragedier och olyckor för den som inte hängde med).

Varför undrar jag och säkert ni som kanske läser detta skriver jag detta samtidigt som jag läser det jag skriver högt med finlandsvenska dialekt, oj,oj det där lät jävligt konstigt och förvirrande. Oh,well jag fattar och hänger med. Man kan inte så noga ta något av det jag skriver nu på allvar. Och mycket blev nog fel nu men det struntar jag i och går vidare med mina högst viktiga anteckningar. Punkt? Varför skrev jag  så för när jag tänkte skriva så mycket mer, har jag redan tröttnat? Hmmm....

Nu står det helt still i min skalle, vad ska jag egentligen skriva som är så viktigt? Alla desa frågetecken. Paus..

Fortsätter.. Ibland undrar jag om min psykiska hälsa. Är jag sjuk i huvudet? Man kan ju aldrig så noga veta, isynnerhet inte om sig själv.. Eller? Jag har ingen aning, därimot så känner jag mig ganska knäpp i skallen imellanåt. Ibland brukar jag roa mig med att stå och stirra på mig själv i spegeln med uppspärrade ögon och hemska skräckminer för att se hur rädd jag blir för mig själv. Det lyckas alltid som det är tänkt jag blir livrädd och går i från spegelbilden. Men egentligen tror jag att jag är helt normal. Mina grejer som jag har för mig är helt normala och jag är övertygad om att det är en massa människor som gör samma sak framför spegeln och som också härmar dialekter för sig själa i deras hem, eller läser upp nåt som en nyhetsläsare ur tidningen.

Vad har jag egentligen gjort för att väcka guds missnöje? Kanske växer hans ogillande nu till hat då jag glömde att skriva hans namn med stor bokstav. En mängd frågor strömmar runt i mitt förvirrade huvud, vem är jag vad ska jag bli och varför finns jag.

Alla dessa obesvarade frågor. Samtidigt som jag ibland tycker att mitt liv kantas av olyckor, missöden och tragedi så tycker jag mig känna skuld över mina tankar och känslor. Inbillar jag mig  allt? Jag är en självisk självömkande patetisk människa som överhuvudtaget tänker så om mitt liv som egentligen inte alls är så tokigt.

Inga direkta katastrofer har hänt heller inga tregedier så länge man inte tycker att en tragedi menas med att man inte har råd att köpa ett nytt nagelack till samlingen eller det senaste krigsspelet till datorn?!

Min hjärna hittar på, i skrivande stund, varför ljuger jag här och inte annars? Nu ljög jag faktiskt inte. Jag ljuger mycket sällan. Det är sant.

Fast det klart att ljuga var ett starkt ord att använda när det snarare handlade om överdrift från min sida och inte direkta lögner. Tänkte på det där om katastrofer, tragedier och olyckor för den som inte hängde med).

Varför undrar jag och säkert ni som kanske läser detta skriver jag detta samtidigt som jag läser det jag skriver högt med finlandsvenska dialekt, oj,oj det där lät jävligt konstigt och förvirrande. Oh,well jag fattar och hänger med. Man kan inte så noga ta något av det jag skriver nu på allvar. Och mycket blev nog fel nu men det struntar jag i och går vidare med mina högst viktiga anteckningar. Punkt? Varför skrev jag  så för när jag tänkte skriva så mycket mer, har jag redan tröttnat? Hmmm....

Nu står det helt still i min skalle, vad ska jag egentligen skriva som är så viktigt? Alla desa frågetecken. Paus..

Fortsätter.. Ibland undrar jag om min psykiska hälsa. Är jag sjuk i huvudet? Man kan ju aldrig så noga veta, isynnerhet inte om sig själv.. Eller? Jag har ingen aning, därimot så känner jag mig ganska knäpp i skallen emellanåt.

Ibland brukar jag roa mig med att stå och stirra på mig själv i spegeln med uppspärrade ögon och hemska skräckminer för att se hur rädd jag blir för mig själv. Det lyckas alltid som det är tänkt, jag blir livrädd och springer från spegeln.

Men egentligen tror jag att jag är helt normal. Mina grejer som jag har för mig är helt normala och jag är övertygad om att det är en massa människor som gör samma sak framför spegeln och som också härmar dialekter för sig själva i deras hem, eller läser upp nåt som en nyhetsläsare ur tidningen. Jag luktar på mina fisar.