Tomten kommer inte komma med några klappar åt honom och det är därför han är förbannad och hatisk.

Slash my throat and let it flow, let it flow....

Laughing in the bath of blood

A silent laugh, but still crazy as hell.

Slash my throat and let it flow, let it flow....

Laughing in the bath of blood

A silent laugh, but still crazy as hell.

-The walls are wispering-

weeeee... will killlllll you...

We all have our ups and downs.

Idag ska jag till Vp (vuxen psyk) Under rådande sinnestillstånd kommer det att  kunna bli en intressant dag. Igår var jag inte pigg alls. Var nära att bryta ihop. Snapp,snapp!!!! VAKNA!!!

Vill komma ifrån den här tjocka dimman som omger mig vart jag än är. Så fort jag vaknar så finns den där och immar igen min syn. Vill bara skrika HJÄLP MIG!!!!!! Slith my wrist and put me out of my missory.

Tur man pendlar hela tiden. Dessa känslor kommer att gå över om bara nån minut eller så för att sedan komma tillbaka igen. Inte så farligt jag klarar mig. Är bara trött. Men planerar att vakna snart.

- Jag är tjockt fet och knådar deg varje dag...

Duger det inte när ni kommer hit på en kaffe så tag med ert jävla lyxkaffe själva!!!!!!!!!!!!!!!!! Så är ni snälla...

Jag har inte tid att skriva en massa oviktig skit nu, jag ser på Tyra!

Det är INTE en myt! Bambun växer sig rakt upp och igenom en människokropp. Myten testades i går på Mythbusters reprisen. Mycket intressant information, mycket intressant indeed!!!

Känner mig bitter... Arg trött och less så här på morgonkvisten. Men tar jag mig en snus och lite kaffe så kommer jag må bättre snart.

Får absolut inte missa våra bästa år som är så ruskigt spännande just nu.

Har funderat över en sak. Är det bara jag som blir grinig om jag inte får sex så ofta som jag vill? Helst minst en gång om dagen! Nu bör tilläggas att det inte är därför jag är på dåligt humör denna morgon!! Men ofta annars så blir jag på mycket pissigt humör om jag inte får mig nåt...

De har fångat lasermannen nu. Han var tydligen en sån däringa basist!

Vissa lägen är det viktigt att hålla skenet uppe, det inre skenet. Det där falska skit skenet som man försöker visa andra att man har. Varför finns jag.

Håll min hand när jag lyfter foten och tar ett steg fram över klippavsatsen

Men det tycks inte gå när jag blir sån här. Jag låser mig totalt och blir en icke fungerande människa som lever i en dröm som man inte kan vakna upp ur. Men det är mitt eget ansvar att ta mig ur det och rycka upp mig. Och det gör jag förr eller senare...

Tänkte följa andra bloggares exempel och dela med mig om vad jag har på mig idag för att göra min blogg mer spännande

Drömmer jag nu? Alla dessa överdrifter... Men denna känslan har jag ofta, drömmer jag eller händer allt mig i verkligheten. Vad är egentligen skillnaden.

Nu ska jag packa en stor "BÖG" med grejer, vapen, färg och annat smått och gott.

Ha en strålande dag i detta regniga men ändock vackra Sverige.

Undrar  vart den nya Lasermannen befinner sig just nu? Vad tror du?

Kanske i Rosenbad...

Ledtrådar!? Ja så klart ska ni få det då ni frågar så snällt. Jag själv i storstaden, pengar, lokal, färg och vapen.

Inget kriminellt.

Äsch det var bara en dröm.

Tror jag...

Sen var det nån som gissade på min spegelbild! Då kan jag konstatera att det svaret var fel.. Igår! Hade min fråga ställts idag så hade du haft rätt. Men nära skjuter ingen älg!

Jag skiter fullständigt i hur många det är som läser och hur min blogg ser ut, tänker inte ödsla tid på design på en blogg där jag skriver mina spännande, mogna och helt normala tankar.  Just nu har jag avslutat min biceps träning och jag måste säga att min kropp är riktigt snygg. Brukade inte gilla för mycket muskler förut men det passar mig.

Runkade framför spegeln förut... Det var skönt! Hjälpte mig att slappna av igen och min huvudvärk som har hållit i sig sen i morse släppte faktiskt...

Vad har jag egentligen gjort för att väcka guds missnöje? Kanske växer hans ogillande nu till hat då jag glömde att skriva hans namn med stor bokstav. En mängd frågor strömmar runt i mitt förvirrade huvud, vem är jag vad ska jag bli och varför finns jag.

Alla dessa obesvarade frågor. Sammtidigt som jag ibland tycker att mitt liv kantas av olyckor, missöden och tragedi så tycker jag mig känna skuld över mina tankar och känslor. Inbillar jag mig  allt? Jag är en självisk självömkande patetisk människa som överhuvudtaget tänker så om mitt liv som egentligen inte alls är så tokigt. Inga direkta katastrofer har hänt heller inga tregedier så länge man inte tycker att en tragedi menas med att man inte har råd att köpa ett nytt nagelack till samlingen.

Min hjärna hittar på, i skrivande stund, varför ljuger jag här och inte annars? Nu ljög jag faktiskt inte. Jag ljuger mycket sällan. Det är sant. Fast det klart att ljuga var ett starkt ord att använda när det snarare handlade om överdrift från min sida och inte direkta lögner. Tänkte på det där om katastrofer, tragedier och olyckor för den som inte hängde med).

Varför undrar jag och säkert ni som kanske läser detta skriver jag detta samtidigt som jag läser det jag skriver högt med finlandsvenska dialekt, oj,oj det där lät jävligt konstigt och förvirrande. Oh,well jag fattar och hänger med. Man kan inte så noga ta något av det jag skriver nu på allvar. Och mycket blev nog fel nu men det struntar jag i och går vidare med mina högst viktiga anteckningar. Punkt? Varför skrev jag  så för när jag tänkte skriva så mycket mer, har jag redan tröttnat? Hmmm....

Nu står det helt still i min skalle, vad ska jag egentligen skriva som är så viktigt? Alla desa frågetecken. Paus..

Fortsätter.. Ibland undrar jag om min psykiska hälsa. Är jag sjuk i huvudet? Man kan ju aldrig så noga veta, isynnerhet inte om sig själv.. Eller? Jag har ingen aning, därimot så känner jag mig ganska knäpp i skallen imellanåt. Ibland brukar jag roa mig med att stå och stirra på mig själv i spegeln med uppspärrade ögon och hemska skräckminer för att se hur rädd jag blir för mig själv. Det lyckas alltid som det är tänkt jag blir livrädd och går i från spegelbilden. Men egentligen tror jag att jag är helt normal. Mina grejer som jag har för mig är helt normala och jag är övertygad om att det är en massa människor som gör samma sak framför spegeln och som också härmar dialekter för sig själa i deras hem, eller läser upp nåt som en nyhetsläsare ur tidningen.

Vad har jag egentligen gjort för att väcka guds missnöje? Kanske växer hans ogillande nu till hat då jag glömde att skriva hans namn med stor bokstav. En mängd frågor strömmar runt i mitt förvirrade huvud, vem är jag vad ska jag bli och varför finns jag.

Alla dessa obesvarade frågor. Samtidigt som jag ibland tycker att mitt liv kantas av olyckor, missöden och tragedi så tycker jag mig känna skuld över mina tankar och känslor. Inbillar jag mig  allt? Jag är en självisk självömkande patetisk människa som överhuvudtaget tänker så om mitt liv som egentligen inte alls är så tokigt.

Inga direkta katastrofer har hänt heller inga tregedier så länge man inte tycker att en tragedi menas med att man inte har råd att köpa ett nytt nagelack till samlingen eller det senaste krigsspelet till datorn?!

Min hjärna hittar på, i skrivande stund, varför ljuger jag här och inte annars? Nu ljög jag faktiskt inte. Jag ljuger mycket sällan. Det är sant.

Fast det klart att ljuga var ett starkt ord att använda när det snarare handlade om överdrift från min sida och inte direkta lögner. Tänkte på det där om katastrofer, tragedier och olyckor för den som inte hängde med).

Varför undrar jag och säkert ni som kanske läser detta skriver jag detta samtidigt som jag läser det jag skriver högt med finlandsvenska dialekt, oj,oj det där lät jävligt konstigt och förvirrande. Oh,well jag fattar och hänger med. Man kan inte så noga ta något av det jag skriver nu på allvar. Och mycket blev nog fel nu men det struntar jag i och går vidare med mina högst viktiga anteckningar. Punkt? Varför skrev jag  så för när jag tänkte skriva så mycket mer, har jag redan tröttnat? Hmmm....

Nu står det helt still i min skalle, vad ska jag egentligen skriva som är så viktigt? Alla desa frågetecken. Paus..

Fortsätter.. Ibland undrar jag om min psykiska hälsa. Är jag sjuk i huvudet? Man kan ju aldrig så noga veta, isynnerhet inte om sig själv.. Eller? Jag har ingen aning, därimot så känner jag mig ganska knäpp i skallen emellanåt.

Ibland brukar jag roa mig med att stå och stirra på mig själv i spegeln med uppspärrade ögon och hemska skräckminer för att se hur rädd jag blir för mig själv. Det lyckas alltid som det är tänkt, jag blir livrädd och springer från spegeln.

Men egentligen tror jag att jag är helt normal. Mina grejer som jag har för mig är helt normala och jag är övertygad om att det är en massa människor som gör samma sak framför spegeln och som också härmar dialekter för sig själva i deras hem, eller läser upp nåt som en nyhetsläsare ur tidningen. Jag luktar på mina fisar.